Kultur Lördag: Bara minnen ekar i betongen

Historier växer med tidspilen. För varje år blir minnet av forna epoker starkare och mytiska. Ingenstans i Göteborg blir detta lika tydligt som vid en centralt belägen betongkoloss. Den sköra framtiden skapar en ovälkommen osäkerhet för det bortglömda, skriver Gothenburg Brewers kulturkrönikör.

Kurre Hamrin hade precis gjort det osannolika konstmålet där han helt obegripligt tilläts gå sakta längs linjen och peta in bollen i mål utan att någon västtysk spelare verkade bry sig.

Det dansades på gatorna. Hattarna och käpparna slungades mot skyarna. Dagar och nätter gick ihop. Den galna euforin fick träffa det nybyggda skrytbygget Ullevi för första gången. Det skulle ske många gånger till.

Nu står Ullevi som en gravsten bredvid E6:an. Ingen bryr sig om den för det finns inget där att bry sig om. De minnen som varit med och format Gothenburg Brewers födelsestad har snart tagit slut. Historierna om de dansande käppfigurerna på Skånegatan kommer aldrig kunna upplevas i framtiden. Ett ovärdigt slut för den skådeplats som fått verkligheten att framstå som något trevligt…

Det var ju på Ullevi som Ebbot gled ner i helikopter inför ett derby som slutade 0–0 men var nära att avgöras av Christos Christoforidis.

Det var ju på Ullevi som britten Jonathan Edwards plötsligt blev ett slags Göteborgsprofil när han satte dubbla världsrekord i tresteg – en gren ingen hade brytt sig om varken före eller efter, bortsett åren 2001–2006.

Det var ju på Ullevi som Madonna sågades vid fotknölarna.

Expressen sågar Madonna

Det var ju på Ullevi som Bruce Springsteen fick sex getingar av fem möjliga.

Sex getingar till Springsteen

Det var ju på Ullevi som Torbjörn Nilsson blev för bra för sitt eget bästa när han tog Blåvitt till galna Europaframgångar.

Under 2013 hände det först ingenting alls på Ullevi. Sedan var det någon konsert, sedan hände ingenting igen. Sedan var det ytterligare någon konsert. Och sedan hände ingenting. Och nu händer det ABSOLUT NOLL!

Men i takt med att betongfundamenten får allt färre kilo vilande på sig blir de ekande minnena mellan stolarna bara starkare. De förstärkta intrycken från förr ger oss förhoppningar och drömmar. Kanske kan vi dansa på gatorna även i framtiden? Kanske kan vi få gå oattackerade längs kortlinjen och leka Buzz Aldrin på innerplan? Men då måste vi ta oss ur andras minnen och skapa nya åt oss själva.

Det är minnena som skapar staden. Det är staden som skapar kulturen. Och det är människorna som skapar minnena.